Kapitel 1.

Torsdag 22a januari, jag hade inte sovit på hela natten, en oro kröp allt närmare mig för varje sekund klockan slog för det var något jag hade glömt, nått för längesen, de var någon ja stod i skuld till.

Hur som helst så klev jag upp den morgonen precis som vanligt, jag väntade på att en av plitarna skulle öppna celldörren. Ja just ja, jag har glömt att berätta det, jag sitter på Kumla.
Jag har suttit här i tre månader och var redan trött på hela systemet,

Det var orättvist på något sätt.. Jag menar, jag skulle ju aldrig åka fast, det hade jag planerat.

Tiden gick väldigt långsamt här inne och det fanns inte mycket att göra för att få tiden till att gå.

Jag satt på östra avdelningen, med ett par väldigt sjysta typer och en av alla var Mohammed.

Mohammed var en vanlig blatte som har sysslat med diverse saker och satt inne för grova narkotikabrott och grov misshandel. Han kom från Solna och hade ett bra rykte på gatan så redan tidigt sökte jag hans uppmärksamhet och vi kom att utveckla en stark tillit till varandra.
Jag var duktig, jag var fan nästan bäst på att manipulera människor i min omgivning, en social kameleont som fann ett sett att passa in i varenda krets.
Mohammed var ny på avdelningen, han hade precis åkt fast och om man kom med hans bakgrund var det normalt att vara absad under de första veckorna bakom murarna.

Jag befann mig på rastgården medan Mohammed kom för att förmodligen ta en promenad och rensa tankarna men snabbt kom vi in i samma takt och jag sa lågt och diskret: ”vill du ha” medan jag tittade rakt fram för att försäkra mig om att inte plitarna såg att vi pratade med varandra.
Det gick inte en enda sekund innan Mohammed svarade: Min cell nu? Följ efter mig bara ett par steg bakom. Och så sedan gjorde vi exakt som vi hade sagt.

Jag minns det än idag hur jag manipulerade honom, jag sa exakt det jag visste att han ville höra, fett med bull men vadå.. Det handlar väl ändå om att överleva?..

Nå, hur hamnade jag här? Det vet jag faktiskt inte riktigt själv men om jag skulle få göra om det så skulle jag ha gjort exakt likadant, min plan var säker så jag fattar inte riktigt vart det gick snett,
men vi kan ta det från början..

Jag var arbetslös, men älskade pengar. Jag rökte väl en del också och det hade sina utgifter.

Och jag hade även stora drömmar om att lyckas, jag hade allt för ofta levt mig in och skapat egna berättelser om att jag badade i pengar, knark, vapen och makt. Jag var Tony Montana själv.

Det enda som jag saknade var väl allt men jag hade en plan, hustla små idioter och vänner men på ett sjyst sätt. Ingen skulle dö här, och ingen skulle behöva veta något, mer än att man kunde vända sig till mig om man ville ha lite sköldpaddsmat. Med andra ord Marijuana..
Jag hade väl inte direkt några stora erfarenheter av Cannabis men jag beställde hem ett par frön från Internet och köpte lite lågenergilampor sedan sådde jag fröna.
Allt var redan klart, det gröna växte fort och redan efter ett par månader var det dags för skörd.

Jag plockade bort alla buds och la allt i en påse och sedan vägde jag allting, 600 gram.
Ovärderligt, mitt eget weed och nu var jag på väg….

360 tusen kronor skulle jag totalt tjäna om jag sålde det mesta av gräset, och jag var inte dum för jag la aldrig ned mer än 3 gram i varenda påse jag hade, och sedan när jag sålde det tog jag 600 kronor per ”femma”, det vill säga fem gram. Dem som köpte av mig var nöjda och litade på mig varje gång, och varje gång jag sålde en femma var jag med och tog en gås med dem som köpte av mig, det är accepterat att göra så. Där av sparade jag ganska mycket som jag sålde, sedan så jag behövde inte röka så mycket av det jag inte skulle sälja för jag rökte ändå när jag sålde.
Det flöt på och jag la pengarna jag tjänade under min madrass, veckorna gick och i takt med att jag sålde stoppade jag ännu mer pengar under min madrass, men en dag märkte jag att det låg ganska mycket pengar där så jag räknade allting.. Det var 40 tusen kronor, helt otroligt för jag har varit så insnöad på att sälja så jag har inte riktigt hållit koll på pengarna.
Jag började spendera en del, och kände mig verkligen som Tony Montana, men jag skrattade högt och belåtet för jag visste att jag inte var som dem, dem som åkte fast. Jag kunde inte riktigt förstå hur man blev så girig och till slut lät sig själv luras. Jag var ju smart, jag insåg ganska tidigt att jag hade gränser, men med tiden märkte jag inte att gränserna suddades ut. En sak stod säker i alla fall, jag skulle inte åka fast, min plan var enkel, jag skulle helt enkelt inte åka fast jag var ju inte dum i huvudet. Jag höll allting lugnt och skötte allt precis som de skulle göras. När gräset var slut var jag långt ifrån mina 360 tusen spänn, fan jag hade tv-spel och en stor tv, en bil för 20 lax jag menar, jag har levt gott ett tag. Men inte fan kan jag ha slösat över 300 lax, jag måste kalkylerat fel någon stans och rökt för mycket men om man följer siffrorna skulle det bli 360 tusen kronor.

Hur som helst så hade jag höjt min standard till max jag levde med tusen lappar i fickorna och jag hade märkeskläder och nya telefoner hela tiden, jag kunde ju inte gå tillbaka till att vara fattig igen, och drömmen om att en dag äga en villa precis som i Scarface. Det var en svår tid, jag hade inte så mycket pengar kvar och jag hade rökt upp det sista med tiden som gick, jag hade inte riktigt förstått att jag skulle få de svårare utan mitt dagliga behov av att röka en i timmen, jag kom över ett par frön av en polare som hade en odling på gång, så jag plockade fram mina lågenergilampor och skruvade fast dem i garderoben igen. Jag la alla kläder under sängen snyggt så att de inte syntes allt för väl, jag ville inte att mina föräldrar skulle misstänka något och börja fråga varför alla kläder ligger under min säng.

Veckorna gick väldigt segt för mig, tänk er att ni ska gå en mil, men ni har en sten i ena skon, varje steg skaver verkligen förjävligt och såklart ska det börja regna. Det var dagar av abstinens och ångest, men plantorna tog sig under tiden och med mina gröna fingrar blev det bättre än förväntningarna. Jag fick 900 gram, 540 000 kr hade jag räknat ut, fett sjukt och nu börjar det likna något. Jag satt hela kvällen och delade upp allting och påsar hade jag så de räckte och blev över, dem hade ja köpt tidigare den dagen för jag tänkte att vore najs om det räckte. Jag la alla små påsarna med tre gram i vilket jag sa var en femma. Jag sålde lite här och det gick fort, nu rullade pengarna in och jag rökte mer än någonsin, både med de jag sålde till och det jag hade själv i mängder av. Jag räknade pengarna och hade ungefär 50 tusen, nu tänkte jag smart, jag la de i kartong under sängen, och började lägga de pengarna ja tjänade under madrassen som vanligt. Jag tänkte att det vore nog bra att ha lite pension sen när jag ska dra mig tillbaka, för fortfarande ansåg jag att jag hade gränser och att min plan att inte åka fast var jävligt bra alltså. Nu tjänade jag så mycket pengar att jag började spendera dem på stora materiella saker som skulle representera mina framgångar i ekonomi. Jag köpte en BMW för hundra tusen, det var jag ganska stolt över. Mina föräldrar tyckte att det var konstigt att jag hade råd med en sån bil, men jag sa att jag lånade den av en kompis igengälld att jag stod som ägare på den, så jag ägde bilen med andra ord. Jag började lära känna allt fler människor för att ryktet om bra gräs i Märsta spred sig fort, flummare från söder om stan åkte ända till Märsta för att köpa en femma. Jag fick kontakt med en kille som ofta köpte hekton, jag tyckte att jag tjänade ganska bra på honom så det kunde vara bra att ha han nära. Han hette Simovic och han var jugge, ganska störd på så sätt att han försökte spela yngre än vad han var. Jag frågade aldrig hur gammal han var men om jag hade gjort det hade han säkert svarat 19 år eller något åt det hållet, själv tyckte jag att han var närmare 35 med en hjärnskada eller något. Hur som helst så började vi vara, och vi var i hans lägenhet i Hallonbergen, en sunkig jävla pundarlägenhet det såg förjälvigt ut där, men om affärer var på gång så var det lättare för oss att planera det där än hemma hos mig, hos mina föräldrar.
Vi rökte ganska mycket tillsammans, vi hade ju gott om gräs iaf, jag blåste honom på femmor som egentligen bara var 3 gram i och han blåste sina kunder stort, men det var väl ingen som ville säga emot att påsen sist som dem fick kändes lite sådär, många log hällre och svor tyst när de gick därifrån, men vad skulle de göra.

Jag minns en kväll, och den kvällen skulle förändra mitt liv totalt, och mycket mer än vad jag kunde tänka mig. Simovic hade precis fått ett samtal, och man hörde på hans röst att något väldigt stort var på gång och det lät som han ville göra den grejen, han prata sitt konstiga klumpiga språk men jag tycktes förstå att vart enda ord de sa betydde ungefär att det finns pengar att hämta.

Han la på telefonen och tittade mot mig, sedan sa han att vi har ett jobb; ett jobb? Sa ja.

Det fanns ett kilo kokain att hämta, och det enda vi behövde göra var att åka till bron som gick över till Danmark. Vi skulle få ungefär 100 tusen var rakt i handen och förmodligen ett steg närmare min Scarface fantasi. Vi skulle åka nästan på en gång, och vi tog min BMW ned till McDonald’s vid Obresvatorielund, jag parkerade precis utanför på trottoaren medan Simovic sprang in, han köpte oss tre hamburgare var och två stora color. Fett gott var det och vi hade riktigt mot söder, e4 mot Helsingborg. Vägen var lång och jag fick köra hela biten, Simovic hade tydligen inte något ”svenskt körkort” som han sa, det skulle inte heller förvånade mig om hans inte ens hade medborgarskap i Sverige pga att hans svenska sög och jag vet inte jag bara nojjade ibland eller om han verkligen undvek vissa platser allt för många gånger. Det regnade ute och klockan var 3 på natten, tankarna for runt ganska mycket på mig just då, jag tänkte på att jag skulle komma hem i morgon och få hundra tusen kronor, jag skulle kunna börja leta efter en egen lägenhet och köpa den säljer jag bilen så får ja hundra tusen där och jag har gräs kvar hemma som är värt runt 300 tusen. Fett skönt, en egen lägenhet, en egen garderob som man kan slippa att oroa sig för att någon ska råka se och fucka upp allt för mig. Klockan gick från fyra till fem på morgonen, vi var äntligen framme. Vi möttes av en annan jugge och han hade ännu sämre svenska än Simovic, helt otroligt tänkte jag det skulle inte heller förvåna mig om de var släkt med varandra, de såg lika obegåvade ut rent allmänt och hade samma dumma jävla blick. Allting gick snabbt och vi var på väg hem igen, tankarna på pengarna kändes mer verklig nu och att det skulle vara så skönt att få en egen lägenhet. Nu hustlar jag stort tänkte jag, och saken var den att jag fortfarande inte skulle åka fast, jag skulle åka raka vägen till Hallonbergen igenm och lämna kokainet till Simovics kompis och få våra pengar. Det var lugnt på vägen, klockan var åtta nu och det var nästan tomt på vägen. Kokainet låg i en svart väska på golvet där bak, jag hade aldrig sett kokain förut men jag var inte så värst nyfiken heller på det, jag tänkte på att det vore bäst om jag höll hastigheten och om jag inte skapade så mycket uppmärksamhet i trafiken. Jag hade radion på med och jag lyckades ratta in den lokala kanalen för att jag var nojjig över att om nått händer så kan ja iaf höra nått över radion. Jag kom till Linköping och klockan närmade sig tolv på dagen, precis när jag ska svänga ut ur en rondell i centrum står det två polisbilar, och jag ser hur de vinkar in mig, förmodligen för en alkoholtest, men det enda jag tänkte på var den svarta väskan i baksätet, den såg verkligen tagen ur en klassisk maffia film, precis en sån väska som förväntas innehålla droger och vapen. Jag blinkar in och släpper gasen, jag svänger in mot poliserna och de vänder sig från mig för de antar säkert att jag väntar till att någon av dem kommer och knackar på min ruta och ber om körkort och om att göra nykterhetskontroll. Precis när de vänder på sig trampar jag plattan i botten och drar i väg i hundra, så fort att de inte hinner reagera och ingen chans att just dem skulle komma i fatt oss nu. Adrenalinet sprutade i hela kroppen och jag kände att jag borde hitta någon mindre väg och stanna där ett tag till allt kanske har lugnat ned sig. Jag svänger in på en rastplats bredvid vägen, vi stannar där i två timmar och sedan bestämmer vi oss för att börja röra på oss igen men vi hinner precis svänga ut på vägen igen så åker det två polisbilar bredvid oss med blåljusen på. Fan, det här skulle ju inte ske, jag skulle ju inte åka fast. Och att jag skulle ge mig utan kamp kunde dem glömma, jag körde som en idiot hela vägen fram till Stockholm, det gick fort. Poliserna gick ju inte skaka av, de körde bara lugnt bakom mig hela tiden och till slut grep paniken mig, jag närmar mig en vägkorsning och ser redan på långt avstånd att det står flera polisbilar där i en vägspärr. Jag har inget annat val än att stanna, och så fort jag har stannat sliter två polismän ut mig ur bilen och slår ned mig på marken, med huvudet först. Sedan drar de upp mig och sätter mig i en polisbil. Jag får sitta där i minst fem minuter innan en polis kommer och rycker upp dörren och frågar om väskan är min,
jag svarar, vilken väska?.. Han sa: försök inte att leka dum, det är din bil och väskan befann sig i den, Simovic har redan erkänt att det är din väska och att du hämtade den för att sedan sälja den vidare. Jag hade ingen chans, jag försökte säga att jag aldrig sätt väskan förut, men det verkade som jag redan var dömd, jag satt i häkte i tre långa veckor, möten med advokaten, massa papper som jag var tvungen att förstå, men det enda jag förstod var att jag hade blivit ditsatt, lurad. Rättegången skulle tas vid om fem veckor, fast i häkten i fem veckor till..

Kapitel 2 kommer: Rättegång.